Kontroll.
När du sliter i mej, och när du drar i mej tills du rycker i mej och sätter mej precis där du vill ha mej.
Älskling.
Min nakna kropp blev insvept i en kyla, jag blev instängd inuti ett bröst, i hjärta som hade slutat slå. Ett försök att pumpa iskallt blod, ett försök att kunna stå.
Jag hade visioner sedan vi var små, som raserats utav ord. En blick och en stillsam ton, ett försök till mod.
Men älskling, vi ska dansa stormen ut.
November, snart.
Tårarna har slutat rulla nerför min kind, och numera är min kudde inte längre blöt av nattens sorger. Det är bara jag, mörkret och det flimrande ljuset från teven som jag låter stå på som en ersättning för dej
Jag önskar att jag kunde ersätta skymning mot gryning, natt till dag. Ersätta känsla till tanke, och ersätta ord mot handling.
Men det kan jag inte.
Dubbelmoral.
Dansa med djävulen, dansa med mej.
Hejdå vita dagar, vita nätter. Brinnande himlar, brinnande hjärtan. Glödande cigaretter, glödande vindar. Vindarna som brukade smeka min kind, förvandlas så småningom till mindre piskrapp som blossar upp min hy. Om sommaren blir man röd av solen, på vintern blir man röd av kylan. Jag förstår inte längre någonting.
Ska jag svänga vänster, eller höger? Kommer jag att hamna någonstans i mitten? Jag vill vara antingen eller, man blir bortglömd om man inte väljer håll.
Jag sökte inte efter sömn den här gången, jag sökte efter någon som var vaken, lika vaken som du. Jag sökte efter dagar att drunkna i, jag sökte efter den livskraft som tog mej hit. Men alla hade stängt sina dörrar när jag kom fram, de hade glömt mitt namn.
Djävulen bjöd upp mej på sitt dansgolv en gång för längesen. Vi dansade en vals, eller två, kanske var det tre. Han förde mej åt vänster, han förde mej till höger. Han visade mej vägen men den vägen var lång, och det liv som Gud hade gett mej det var alldeles för kort.
Stjärnregn.
Regndroppar faller in genom ditt vidöppna fönster, och de landar på min solbrända panna. Jag tar ett hårdare tag om täcket och kryper närmre intill din kropp. Värmen från dej strålar in som behagliga elektriska chocker in i mej. Från dej, in i mina vener och mina artärer. Jag vill aldrig att det ska ta slut. För tar det slut, så brinner du och jag upp intrasslade i varandra, och kvar kommer bara askan finnas. Men vi, vi kommer fortfarande vara intrasslade precis som när vi levde.
Tänk att vi inte visste om att stjärnorna vakade över oss under sommarnätterna. Vi trodde vi gick under gatuljusen, när vi egentligen hade ett stjärnregn ovanför våra huvuden. Varför såg vi bara ner på en länge vandrad väg, när vi kunde låtit stjärnorna leda oss till den rätta vägen. Vägen som aldrig hade tagit oss till ett stup, som aldrig hade låtit oss falla.
Vi ska hinna med att skrika så högt, att det känns som tusen kvinhugg mot våra stämband. Vi ska skrika så högt att våra röster lämnar våra kroppar och blir nattens musik. Vi ska bli nattens musik, när alla band packat ihop sitt och ger sig vidare för att spela för andra trasiga själar. Aldrig ska det tystna inom oss. Vi ska lära oss att älska tusen knivhugg, vi ska lära oss att älska den smärta som alltid kommer sarga våra kroppar.
Ljuset från teven i ditt mörka rum, gör dej ful. Helljusen från andra bilar om nätterna, visar upp ditt sämsta jag. Men du är alltid ensam när du ser på teve i din vindsvåning, Du åker aldrig bil om nätterna tillsammans med någon annan. Sedan du blev ensam, kommer du att förbli ensam.
Ensam, sargad, uppbrunnen, vilseledd. Allting för att du missade stjärnregnet över dej.
Prestationsångest.
Du är påväg till ICA för att köpa gul lök och tomatpuré till köttfärssåsen. Du går där på gatan och du möter en annan människa som ser glad och trevlig ut, men som du aldrig ens sett förut. Hen hälsar, och du hälsar tillbaka och lyckas få till ett sånt där jättepinsamt tonläge på rösten, som är så väldigt ljust när du säger hej tillbaka. Var i helvete kom det från? Så jävla pinsamt, tänker du. Sedan går du och stör dej på det där jävla fula hejet du fick ur dej, hela vägen hem.
Det är inte bara ett irriterande moment i ditt liv. Vet du vad det egentligen är? Jo, det ska jag tala om för dej. Det är inget mindre än prestationsångest. Tänk att få prestationsångest bara för att du inte hade rätt tonläge på rösten när du hälsade på den där helt okända människan. Vad är du för en människa som får prestationsångest för en sådan sak? Nej, jag fick inte alls prestationsångest för det. Jag tyckte bara att det var lite genant, och rodnade bara lite efteråt. Men det var ju ingen annan som såg när jag blev rödrosig i ansiktet, och det var ju ingen annan som hörde mej säga det förutom hen.
Men om du nu påstår att du inte fick prestationsångest för det här, varför spekulerar du så mycket kring det för då?
På jobbet, i skolan, i provhytten på HM, hos frisören, hos läkaren, på mötet, under träningen, i bilen, på bussen, hos tandläkaren, i kassan, på körskolan, i sängen, i telefonen, på provet, hos gynekologen.
Du lider av prestationsångest, vare sig du förnekar det eller inte. Tro för fan ingenting annat, för du är inte mer än en människa du heller.
Noll - Kent
Och du tystnar om natten
Du är lättskrämd kan inte låta bli att le
Din bästa vän är elektriciteten
och så tänder jag ljuset
Trots att du hatar att klä av dig när jag ser
alla platser som sommarsolen svek
När du är tunn som luft
Så är du nästan perfekt
Du gör mig lugn när alla ljusen har släckts
Bara en sekund då är Jag nästan perfekt
kom gör mig lugn jag klär i din andedräkt
Och du tystnar om natten
Du är mörkrädd kan inte låta bli att le
Åt alla saker jag aldrig ser
Du är tunn som luft
Du är nästan perfekt
Du gör mig lugn när alla ljusen har släckts
Bara en sekund då är jag nästan perfekt
Du gör mig lugn jag klär i din andedräkt
Du gör mig lugn du är nästan perfekt
Om jag förlorar dig
Så förlorar jag synen
Om jag förlorar dig
Då har jag ingenting kvar
Förlåt mig men du är allt jag har
Om jag ska älska dej igen.
Jag ska så ett frö och låta det gro i mej, så att jag kan lära mej att älska dej igen. För jag kan inte sluta mina ögon när du ser på mej, jag kan inte vända om när du står framför mej. Jag ska inte spräcka isen under dej det var du aldrig värd. Men om jag ska älska dej igen så ska mitt hjärta lämnas kvar.
Det finns en plats bland sprucken asfalt och gamla gator där du växte upp, där jag blev kvar som vintrarna i en människokropp. Det finns fåglar som aldrig vänder tillbaks igen, det finns människor som lever för morgondagen, det finns trasiga själar som försöker hitta hem, det är du och jag är en.
Jag ska inte spräcka isen under dej det var du aldrig värd. Men om jag ska älska dej igen så ska mitt hjärta lämnas kvar.
Du har en röst som gråter och skriker inuti din kropp. Som förstört och som raserat allt ditt hopp. Du skulle inte gå tillbaks du skulle finna vägen hem. En väg tillbaks till det ditt hjärta känner igen.
Det finns fåglar som aldrig vänder tillbaks igen, det finns människor som lever för morgondagen, det finns trasiga själar som försöker hitta hem, det är du och jag är en.
Under isen.
Jag går på trasiga gator, där asfalten spruckit av tunga steg fyllda med sorg och ånger. Vägen till dej är ojämn, och vinden blåser grus i mina ögon som ett straff för att jag tog ett steg tillbaka. För att jag inte kunde vara den du behövde, för att jag var sorg när du ville ha glädje, för att jag spräckte isen under dina fötter, så att du föll.
Jenny Cigarette.
Jenny, känner du cigarettröken i dina lungor? Känner du askan svepa över ditt ansikte? Har dina fingertoppar domnat och blivit gula av dina lucky strike?
Jag undrar, för jag brukar se dej sitta i vitan om våren och somrarna.
Vårvindens lungor sprider askan.
Två veckor, fyra dagar, sju timmar, trettiofyra minuter och femton sekunder ifrån ett slut. Det har fått mej att tro att min barndom var en dröm jag hade glömt.
Sirener ekandes i mitt huvud, de skär i mina öron. De gör så att jag inte längre kan höra din röst.
Jag ser på en film där allting faller, där allting sakta sprids med vårvinden. Där jag försvinner med luften du fanns i.
Jenny, jag andas dej.
Bandkillen.
Jenny.
Hon vågar ingenting säga, hon biter sig på sin underläpp tills den börjar blöda. Hon vill inte lägga sin kalla hand på honom, när den bara för två timmar sedan varit på en annan mans kropp.
Hon vill inte möta hans läppar, för hon har fortfarande någon annans saliv på dom.
Hon vill inte behöva berätta att hon måste sluta sina ögon för sista gången.
Jenny Cigarette.
Du försöker gömma bristningar på din bleka hud. De mörka ringarna under dina ögon sänder känslor av dödlighet och saknad. Med cigaretten i din hand drar du in röken, den som ska döda dej till slut. Du blåser ut den och ser nöjsamt på det som du hoppas kommer att förgöra dej en dag.
Ingen ser dej bakom stängda persienner. Ingen når dej genom en låst dörr. Ingen kan höra din röst genom en utdragen telefon.
Men jag tänker på dej ibland, för jag vet att du finns.
1967.
Jag vet att om du låter dina lungor fyllas med vatten, så var det hon som gjorde ärret på din kind. Jag vet att om du sätter en snara kring din hals, är det för att hon kastat sten på din själ.
Om du kör bilen rakt in i skogen där du brukade leka som barn, så vet jag att du ingenting har kvar.
Om du hoppar från västra väggar står det klart att du är en av dom.
En av dom som hade en förutbestämd tid.
599 31.
Du bor i min själ, jag har dej under mina naglar. Du har fängslat mitt hjärta, och jag vet vart jag återvänder när jag behöver andas genom dina lungor.
Tvåtusenfyrahundra sekunder.
664:an bland skog och landsbygd, genom de orter där små barn började växa upp en gång för längesen, men som sakta bryter ner sin ungdom nu.
En stark vind har blåst grus i mitt ansikte. En varm sol har fått mej att blunda. Minusgrader har fått min kropp att skaka i väntan på dej.
