Minusgrad

Varför har vi byggt upp ett samhälle som vi inte klarar av att ta hand om? Vi vill hela tiden ha mer, men vi vägrar att ge. Vi vet att vi lever som parasiter, men vi blundar för det. Vi står alla med slutna ögon inför det faktumet som en dag kommer ta allt tillbaks, det som kommer ta våra liv, och göra till sitt. Precis så som vi en gång gjorde.

Är det svalorna som gråter tungt för att de blivit avryckta sina vingar? Är det meningen att vintern ska va kall för att Gud ska straffa mänskligheten här?

Du har spelat bort din själ till djävulen som tog emot dej med ett hånflin, vi är alla bara barn, vi kan aldrig förstå frihet, vi sätter valörer på våra kroppar, vi sätter valörer på våra liv.

En förhoppning han hade var att när allt det här var över, skulle det som fortfarande bestod vara lugnt och fridfullt, och väldigt enkelt. De förhoppningarna försvann med regnet som föll ner längs hans fönster. Det försvann bland mörka himlar och bland mörka moln. Det försvann med ekot som himlen skapat, och med blixtarna som fortfarande gör så ont i honom. Hur fan ska han ta sig upp? Han ligger, och blir sparkad på. Han tar slag efter slag. Kommer man någonsin upp igen då? Och vi vet alla att han inte orkar mera, och hur blir det då? Vad ska han göra då? Vadfan ska han göra då?

Jag har aldrig sett dej förut. Men nu står du där, och du ser ut att vara ungefär femton år. Du ser bekymmerslös ut. Det finns ingen sorg i dina ögon. Du är femton, du har inga sorger mött ännu. Du är för liten. Du är barnslig, för du har inte behövt växa upp. Inte än.

Jag har nu känt dej i elva månader. Och nu sitter du framför mej och är sjutton år. Du rynkar pannan och drar ihop ögonbrynen. Ännu ett problem att lösa. Jag ser sorg i ditt ansikte, det här är bara en av många. Du var tvungen att växa upp fort, för livet hände dej. Jag vet, för jag lärde känna dej till slut.

Vi är alla en del av ett pussel. När alla bitar är på plats visas ett hjärta och en klocka. Hjärtat symboliserar kärlek som växt med tiden, och klockan står för tiden som har passerat. När tiden passerat förbi, är det dags för alla pusselbitar att forma om sig och bli en del av någonting nytt. Det känns i själen när man ser pusselbitarna glida isär. Det känns varmt i hjärtat att få ha varit med i just det här pusslet. Men när klockan stannat, och hjärtat blivit tillräckligt stort är det dags att byta form. Men en sak vi aldrig kommer glömma är att, vi var alla en av dom.

Dörren där borta, bakom hörnet vid den slitna parkbänken där, ser du den? Den är stängd. Och han som stängde den behöll nyckeln, gick därifrån och kom aldrig mer tillbaks. Därinne finns nu bara mörker. Ett tomrum av mörker som inte sett skymten av ljus på så länge. Kommer ljuset någonsin hitta dit? Kommer nyckeln någonsin bli återfunnen? Jag vet inte. Men det finns en lapp på dörren som säger: "Tomrum utav kött och blod uthyres".

Folk säger att det susar bland träden. Jag säger att det är olyckliga viskningar från de som till slut föll ihop, för att deras sinnen och deras kroppar trasades sönder. I den här skogen finns så mycket gömt. Men tiden glömmer aldrig. Ångest, gråt och ungdomskärlek inristade på trädstammar, som ett tecken på vilja och evighet. Nu finns allt det där i bergen, vattnet och i luften. Folk säger att vi måste göra allt som står i vår makt för att hålla elden vid liv. Jag säger att elden är tidlös. Alla har vi varit där. Men vi har aldrig förstått det våra ögon sett.

Ser du hon som dansar där, precis bland alla andra? Hon dansar som alla andra, hon är inte som alla andra. Hon är unik mot sin egen vilja. Hon ser dej, vill bara va som du. Vill dansa genom nätter och morgnar och sluta ögonen utan att inte veta om hon kommer upp ur sängen morgonen därpå. Har du sett hennes ansikte? Det har jag. Men vet du vad? Smärta har inget ansikte. Det man ser är liv, glädje och vilja. Det som finns inuti går sönder, men vi vet inte. För vi kan inte se det. Vi vet inte, för vi kan inte känna det. Och vet du vad hon sa? "Jag vet inte hur ett plågat ansikte ser ut, jag har glömt, och vant mej nu".

Du sluter ögonen och bäddar in dom i tårar. När du vaknar svider det att öppna dom, som när du snabbt drog bort plåster när du var barn. Verklighet är ingenting för dej, ingenting att se nu. Du ser dej själv, ditt bleka ansikte och trötta ögon i spegeln. Du ser dolda känslor på din kind. Du sätter dej på en stol i köket, och de visar sig igen. Du lever på kaffe och cigg, de finns med dej hela tiden. Det dunkar inuti din kropp, allting skakar inom dej och du kan inte finna någonting som kan få det att sluta. Månader, år och dagar senare är det vapenvila inom dej. Nu har du en sköld du skapat med tiden, du väntar på nästa slag.

Vad har du för färg på din själ? Min själ är blå. Lite gul, och lite lila. Jag försöker intala mej själv att det gula står för en brinnande sol inom mej, att det blå representerar ett brusande hav och att det lila symboliserar en ljuv sommarhimmel. Fast jag vet att det inte är så. Egentligen står alla de färgerna för en och samma sak. En sönderslagen själ. Men jag önskar att jag va mer än så. Jag vill tro att jag kan vara mer än så. Men jag kan inte tro, för jag har inget hopp kvar. Jag vet heller inte vilken färg jag vill uppnå. Jag vet inte vilken färg en vanlig själ ska ha. En lycklig själ ska ha. Jag söker ständigt efter svaret, och om jag någon gång finner det ska jag skicka dej ett brev. Jag ska färga pappret till färgen jag hittar. Avs: Sol, Himmel och Hav