Där ligger dina drömmar men för dej är det för långt.
03:23
Ska vi gömma oss bara för att vi kan? Ska vi placera våra själar på en helt annan plats så att våra sinnen kan finna ro?
Ska vi ställa oss högst upp på en klippa och låta de starka vindarna blåsa igenom våra kroppar så att de blir renade från allt ont? Allt ont tjugohundratio.
Kanske skulle vi testa att gå till en plastikkirurg för att se om ärren som bildats med tiden går att glömma bort?
En inre röst fullständigt extrem, vi har tagit tag i våra livssystem.
Skrik inte längre. Du har stoppat blödningarna. Ställ dej upp och säg; "Världen kunde inte ta mej då, den kommer aldrig hinna ifatt mej nu".
Det var aldrig dom, det var jag.
Midsommar.
Vi ser berusade människor på gatorna där vi växt upp. De går som flygandes med sina armar utsträckta i den kyliga regnfyllda luften och lyfter sina huvuden upp mot skyn och blundar. "Älskar du mej nu?" kanske de tänker.
Vi pratar gamla minnen, dåtid och framtid, ambitioner. Rädsla och glädje. Om några år finns vi inte kvar, på platsen där vi växt upp. Då är det inte vi som vinglar hem i natten med våra armar utsträckta, blundandes, inte vi som känner oss oälskade och missförstådda.
Då kommer vi befinna oss i våra euforier vi skapat under kvällen och natten, vi kommer aldrig återvända till Ruta 1. Vi kommer inte sitta här och lyssna till ljudet av regnet, eller våra egna röster när vi skrålar med till svensk poesi. Vi kommer inte känna lukten av bensin, sommarregn eller känna varandras kroppsvärme när småtimmarna tränger in. Inte någon alls, någonting, ingen, allting, ingenting.
Aldrig en andra gång, midsommarnattsdröm.
