Minusgrad

Han vrider upp volymen så högt att han inte kan känna sitt hjärta slå längre. Allt han känner är ljudets vibrationer som letar sig igenom hans kropp, och krossar varenda liten bit av oro och hjälplöshet inom honom. Han vrider upp volymen så högt att vinglasen klirrar mot varandra, som om världen skålade för en fred. En fred som inte finns, en frid han aldrig känt.

Han känner bastrummans varje slag som ett efterlängtat knivhugg i hans bröst. För det finns inte. Det känns inte längre. Ingenting rör vid honom
mer.

Inget, förutom hennes blodiga rödvinsläppar.

Hur kan man läsa en och samma bok två gånger? Det är som att ett sista adjö får en andra chans. Du måste få tyst på tankarna i huvudet, för jag behöver dej i mitt liv.

Regnet som faller utanför mitt fönster symboliserar de tårar du och jag gråtit tillsammans. Mina tårar som fallit på din kind, och dina tårar som fallit på min. Kvar blir tystnaden när inga tårar finns mer. Kvar blir istället en oro, en ovisshet och ärrade hjärtan och själar. Jag, jag blir också kvar.

Du, du får aldrig försvinna.

Du står ensam i ett rum. I ett svart rum. Utan fönster, utan dörrar. Du ser dej omkring. Du vet att du inte kan hitta någon väg ut, du vet att det enda som finns bara är svarta väggar runt omkring dej. Framför dej, bakom dej, bredvid dej.

Här kan inget ljus komma in, ska mörkret någonsin få komma ut? Hur ska du hitta din väg ut härifrån?

Du kommer aldrig att finna vägen, men vägen kommer finna dej till slut.