I en Stockholmsgränd.

Du springer så fort genom gator och torg i stan. Jag sitter i mitt fönster, jag har sett dej varje dag. Sen jag flyttat hit har jag förstått allt han sa till mej. Jag är inte så fin. Men kom upp till mej en kväll så kan vi dricka ett glas vin. Vi kan titta på stjärnorna och skapa en evig eufori. Jag har sett dej på gatorna där du alltid springer åt helt fel håll.


Ännu en sextonåring färdig.


Du är som jag när du dansar.

Har aldrig träffat nån som du.


Shit va gott!

Jag brukar inte lägga upp mat-bilder. Vem bryr sig om vad jag äter liksom? Men här har vi ett undantag, för fläskpannkaka är så satans gött.


Jag ska vara som färger som bara syns på natten.


Everything was falling apart.


12.47

Vi sväljer ner det, vi sprutar ut det i våra ådror. Vi dansar igenom det, vi älskar igenom det. Allt runt omkring blir psykadeliskt, och det är våra problem vi blir ett med. Vi står vid livets kant, och vi leker som när vi var barn. Minns du hur det var? Suddigt med saker jag glömt , fast ändå så klart. Så suddigt som jag ser ditt rosiga ansikte nu, så blanka och rödsprängda som jag ser dina ögon nu, är något jag måste minnas. För ikväll är den sista. För en gång skall det för alla brista.


00.59

Din lykta lyser starkt, och avtar inte. Den sliter åt sig syre till varje pris, även om någon annans andetag skulle gå förlorat. Till slut kommer den att spricka, och vad har du då kvar? Inte ens glasbitarna på backen har du, för de har rört sig till sina håll. Och där står du ensam kvar, bland krossat glas, utan syre och en eld som aldrig kommer återvända.


Kärleken väntar.

Recensionerna från deras tidigare konserter är rena lyriska hyllningar. Jag kan knappt vänta längre.


Miss Li & Markus Krunegård.

På allsång på skansen ikväll. Kolla. Allsång är förresten ett akustiskt gruppsex.


02.14

Vi sväljer ner det, vi sprutar ut det i våra ådror. Vi dansar igenom det, vi älskar igenom det. Allt runt omkring blir psykadeliskt, och det är våra problem vi blir ett med. Vi står vid livets kant, och vi leker som när vi var barn. Minns du hur det var? Suddigt med minnesluckor, fast ändå så klart. Så suddigt som jag ser ditt rosiga ansikte nu, så blanka och rödsprängda som jag ser dina ögon nu, är något jag måste spara i mitt sinne. För ikväll är den sista. För en gång skall det för alla brista.


Ane Brun - Do you remember


Jag flyger iväg med dej ikväll.

Han stryker sin hand över hennes bleka kind, och genom hennes ljusa hår. Den luktar cigarett. Han lutar sig mot köksbordet, och julstjärnan som hänger i fönstret lyser upp hennes mörka ögon. Han vinglar till, och hon undrar när han kom hem nykter sist. Men hon kan inte minnas. Han trycker hennes huvud mot sitt bröst och lovar att det var sista gången. Han har doften av en annan kvinna på sin kropp. Han föser sina spruckna läppar mot hennes, han luktar sprit. Aldrig mer säger han, aldrig någonsin. Med dom orden sätter han sig på en stol, och drar henne med sig och sätter henne i sitt knä. Han svamlar om att det går bra nu för företaget. Det hade varit mycket att stå i, mycket arbete, därav sena kvällar. Men hon vet. Hon har alltid vetat. För han lovade.
 
Hon vänder bort huvudet från hans blick, och ifrågasätter. Han griper snabbt tag i hennes ansikte, och håller upp det framför sig och stirrar rakt in i hennes ögon. Hans blick har förändrats till en djup dal av ilska och misstro. Med kraft sänger han sin andra hand mot hennes kind. Inte en enda gång till. Han drar båda sina kalla händer genom hennes stripiga hår och tar tag, drar henne emot sig och släpper. Han lovade. Hon faller handlöst, och ligger alladeles stilla på golvet. Hon känner att hans blick vandrar över henne, fast hon blundar. Tårar rullar nerför hans kind, men inte nerför hennes. Hon har hört allting förut. Han ser hur hennes kropp förvandlats till en skala av färger. Fastän han lovade. Han sätter sig ner på golvet bredvid henne, och hans mörka hår faller ner över hans ansikte och tårarna blir diskreta. Han tar henne mjukt i sin famn, och hans tårar faller ner på hennes hals och rinner vidare nerför hennes bröst. Men de sköljer inte bort någon av skalans färger. "Ff...-förlåt! viskar han. Aldrig mer säger han, jag lovar. Hon svarar inte, även fast han skakar hennes kropp. Hon blundar fortfarande. Han börjar ruska henne och skrika åt henne. Men hon vaknar inte. Han tänker att det säkert är en hint för att hon ska få slippa konfrontationen, och det gör honom arg, så han tar tag i hennes axlar och skakar henne ännu mer, men det hjälper inte. Han börjar slå henne lite lätt i ansiktet men ingenting hjälper. Hur kan hon stå emot? Hur kan hon fortsätta låtsas och ta allting?
 
Han tar upp henne i sin famn och går ut ur köket med henne, och går in till badrummet. Han lägger henne i badkaret och sätter på vattnet. Det är kallt, precis som det är ute såhär års. Hon vaknar inte i alla fall. Han börjar inse att det är över nu, det är slut nu. Det finns ingenting kvar längre. Han granskar hennes kropp uppifrån och ner. Näsan är under vattenytan, och håret flyter omkring i vattnet. Han tycker att det är vackert på något sätt. Han stänger av vattnet och fortsätter att titta på henne ända tills vattnet blir alldeles stilla. Sedan rättar han till hennes ben så att de ligger raka i badkaret, och han lägger armarna längs med sidorna. Hennes läppar är fortfarande lite röda från det läppstiftet hon alltid brukade använda. Han har alltid tyckt om hur hon ser ut när hon blundar. Hennes ögonfransar är så långa, och hon ser så fridfull ut. Hon är den vackraste kvinnan han någonsin sett. Och hon är hans. Han tittar på henne en kort sekund till, sedan böjer han sig ner under vattnet och kysser hennes kalla läppar en sista gång. Han går ut ur badrummet och stänger dörren, och går in till köket igen. Han greppar sin whiskeyflaska och sveper det som finns kvar i den. Sedan släpper han den bara, och den faller mot golvet, går sönder och glaset sprider sig över nästan hela golvet. Han går ut ur köket och genom vardagsrummet som för en sekund väcker så många minnen inom honom. Han öppnar dörren ut till balkongen och stiger ut barfota i den isande snön. Han andas ut och ett stort rökmoln bildas framför honom. Han klättrar upp och ställer sig på räcket på åttonde våningen och tittar ut över staden, så som han kommer minnas den. Han rätar på sig, och sträcker ut sina båda armar i luften och han tycker att han känner sig fri. Han tar ett djupt andetag innan han låter sig faller ner mot den vita världen, och han ler.
 
"Jag flyger iväg med dej ikväll"

Hon sa; Jag älskar dej. Älskar du mej?

Förra året, förra hösten skrev jag en novell som jag själv tycker om, och som andra lovordat. Jag ska lägga upp den här. Hade jag tänkt. Så ja. Ni får också känna.

Fakta.


Det ekar ändlöst i en tyst människas huvud.


Ett hålbarns bekännelser.

Idag är det den 13 juli 2012. Den 13 juli 2009 började jag skriva på riktigt. Fast på mitt gamla hak då. Som för övrigt onödigt många stalkar än idag. Jag menar, jag delar inte med mej av ett äkta liv där längre.
 
Men i alla fall. Tre hela år. Det är rätt fett faktiskt. Jag brukar alltid sluta med sånt jag börjar med. Att skriva, gitarren och musiken är nåt jag aldrig slutade med. En klapp på axeln, fan va bra jag är.
 
Och så mycket jag växt som människa under dessa tre år också genom att skriva. Jag har lärt mej så mycket. Av mej själv, och det är så jag vill ha det. Det var nog då jag började att bli jag ändå. Jag är stolt över mej själv.
 
För att fira detta ska jag dra till med en redig brakfest för alla hålbarn här i hålan och bjuda på jättefint och jättegammalt vin. Du är inte bjuden. Ae. Jag ska fira med att planera Kent, och typ kanske gråta en skvätt.
 
Här är förresten de senaste bildsoundtracken:
 
Amanda Jenssen – Common Henry
 
Anna Ternheim – Summer Rain

Common Henry dance my way, forget tomorrow live today.


Last summer was mad, remember the rain.

I know people complained, I had something else in mind.


En nattplats till låns.

Jag skriver bara från mobilen nu för tiden. Bra grej. When it's working.


Droger och hjärtesorg.

Allting sover här. Det som varit vid liv har fått släppa taget och pusta ut, för till slut är inte styrkan tillräcklig. Vi har kommit tillbaka till vår första ruta, men vi kan inte se med unga ögon. Platsen där vi såg på varandra, där världen snurrat och drömmar begravts, finns gömd bakom betong. Där fanns du en gång. Bland höghus, tunnelbanor och människor har livet börjat, börjat stanna. Jag vet var jag når dej nu. Utanför din port ligger glasskärvor, där finns jag och de tränger så långt in i dej. Vad blev det av mej? Jag är som nu, jag va då, minns du dej?


Bat For Lashes - Daniel.


456 h.


00.47

Ljudet ifrån de unga, lyckliga och dansanta tar sig igenom väggar och tak upp till mej. Och de gör varje ord de sjunger till ett faktum, varje ord de sjunger får en mening, och den här natten är ett oförglömligt minne under konstruktion. Inatt går vi till sängs med ett leende på läpparna, i en värld som snurrar med några få mindre problem. Inatt går vi till sängs ensamma, tillsammans med ömma hjärtan och med fuktiga kroppar. Vi sluter våra ögon för att stänga av, vi sluter våra ögon för att glömma, och vi sluter våra ögon för att minnas.


Vi går ut och brinner upp i natten och skyller allting på våra fyllehuven.


Och vi drucket

 

03.01

Jag strävar efter någonting jag inte kan se, jag söker efter något som inte existerar. Och finns det kommer jag aldrig nå det med min utsträckta hand. Min axel går ur led, min längtan den tar avsked. 

This town has got the youth of me.


 
"Tiden går så fort, varje dag är likadan. Man drömmer om att fly, att lyftas till ett högre plan, så flyttar man till storstan. Kanske gifter man sig skaffar barn, och så flyttar man tillbaka, plötsligt är man tillbaka. På ruta 1"

En update som vi säger här i bloggvärlden.

The killers kommer med nytt.

The wind is humming for you to come, set sail little Jo, set sail.

 

Pretend we are in love again, let's get drunk, to settle our nerves again, let's get drunk.

Let's get drunk

RSS 2.0