Vårvindens lungor sprider askan.

Två veckor, fyra dagar, sju timmar, trettiofyra minuter och femton sekunder ifrån ett slut. Det har fått mej att tro att min barndom var en dröm jag hade glömt.

Sirener ekandes i mitt huvud, de skär i mina öron. De gör så att jag inte längre kan höra din röst.

Jag ser på en film där allting faller, där allting sakta sprids med vårvinden. Där jag försvinner med luften du fanns i.

Jenny, jag andas dej.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0