Prestationsångest.

Du är påväg till ICA för att köpa gul lök och tomatpuré till köttfärssåsen. Du går där på gatan och du möter en annan människa som ser glad och trevlig ut, men som du aldrig ens sett förut. Hen hälsar, och du hälsar tillbaka och lyckas få till ett sånt där jättepinsamt tonläge på rösten, som är så väldigt ljust när du säger hej tillbaka. Var i helvete kom det från? Så jävla pinsamt, tänker du. Sedan går du och stör dej på det där jävla fula hejet du fick ur dej, hela vägen hem.
 
Det är inte bara ett irriterande moment i ditt liv. Vet du vad det egentligen är? Jo, det ska jag tala om för dej. Det är inget mindre än prestationsångest. Tänk att få prestationsångest bara för att du inte hade rätt tonläge på rösten när du hälsade på den där helt okända människan. Vad är du för en människa som får prestationsångest för en sådan sak? Nej, jag fick inte alls prestationsångest för det. Jag tyckte bara att det var lite genant, och rodnade bara lite efteråt. Men det var ju ingen annan som såg när jag blev rödrosig i ansiktet, och det var ju ingen annan som hörde mej säga det förutom hen.
 
Men om du nu påstår att du inte fick prestationsångest för det här, varför spekulerar du så mycket kring det för då?
 
På jobbet, i skolan, i provhytten på HM, hos frisören, hos läkaren, på mötet, under träningen, i bilen, på bussen, hos tandläkaren, i kassan, på körskolan, i sängen, i telefonen, på provet, hos gynekologen.
 
Du lider av prestationsångest, vare sig du förnekar det eller inte. Tro för fan ingenting annat, för du är inte mer än en människa du heller.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0