Minusgrad

Jag går på trasiga gator, där asfalten spruckit av tunga steg fyllda med sorg och ånger. Vägen till dej är ojämn, och vinden blåser grus i mina ögon som ett straff för att jag tog ett steg tillbaka. För att jag inte kunde vara den du behövde, för att jag var sorg när du ville ha glädje, för att jag spräckte isen under dina fötter, så att du föll.

Jenny, känner du cigarettröken i dina lungor? Känner du askan svepa över ditt ansikte? Har dina fingertoppar domnat och blivit gula av dina lucky strike?

Jag undrar, för jag brukar se dej sitta i vitan om våren och somrarna.

Två veckor, fyra dagar, sju timmar, trettiofyra minuter och femton sekunder ifrån ett slut. Det har fått mej att tro att min barndom var en dröm jag hade glömt.

Sirener ekandes i mitt huvud, de skär i mina öron. De gör så att jag inte längre kan höra din röst.

Jag ser på en film där allting faller, där allting sakta sprids med vårvinden. Där jag försvinner med luften du fanns i.

Jenny, jag andas dej.

Hon vågar ingenting säga, hon biter sig på sin underläpp tills den börjar blöda. Hon vill inte lägga sin kalla hand på honom, när den bara för två timmar sedan varit på en annan mans kropp.

Hon vill inte möta hans läppar, för hon har fortfarande någon annans saliv på dom.

Hon vill inte behöva berätta att hon måste sluta sina ögon för sista gången.

Du försöker gömma bristningar på din bleka hud. De mörka ringarna under dina ögon sänder känslor av dödlighet och saknad. Med cigaretten i din hand drar du in röken, den som ska döda dej till slut. Du blåser ut den och ser nöjsamt på det som du hoppas kommer att förgöra dej en dag.

Ingen ser dej bakom stängda persienner. Ingen når dej genom en låst dörr. Ingen kan höra din röst genom en utdragen telefon.

Men jag tänker på dej ibland, för jag vet att du finns.

Jag vet att om du låter dina lungor fyllas med vatten, så var det hon som gjorde ärret på din kind. Jag vet att om du sätter en snara kring din hals, är det för att hon kastat sten på din själ.

Om du kör bilen rakt in i skogen där du brukade leka som barn, så vet jag att du ingenting har kvar.

Om du hoppar från västra väggar står det klart att du är en av dom.

En av dom som hade en förutbestämd tid.