Minusgrad

Jag vet inte vem du är, du vet inte vem jag varit. Ljudet från klirrande glas när vi skålar för något nytt, något jag är rädd för, låter som en segersång i våra öron. Vi kan äntligen blunda.

Under gatulysen springer vi omkring, och vi vet att alla tittar, men inga blickar går igenom våra kroppar. På bussen genom stan sitter trasiga själar, vi liksom dom. Men vi valde att inte bli som de andra. Vi känner ändå inte igen varandras ögon, vi kan ändå inte se varandras förflutna.

På tåget dit, i bilen hem, på bussen mot ingenstans.

"Vi skulle på fest i Lambohov, men vi hamnade i Science Park".

Jag ser du brinner precis som jag. Alla dom där löftena vi en gång gav ligger begravda, och vi med dom.

"Jag kände mej som ett spöke där i korridorerna, bland alla andra".

"Jag försökte ständigt få kontakt, men jag var osynlig för mänskligheten. Så vad skulle jag tillhöra? Inte dom andra. Jag gick inte på det viset de gick. Jag pratade inte så som dom, jag tittade inte någon i ögonen på deras vis.

Jag kände mej som en enstöring, en ensamvarg. Det blev jag. För jag kunde inte få mej själv att bli sedd. Att bli tagen på allvar, för jag var annorlunda, och annorlunda är onormalt. Och onormalt är fel. Fel är inte rätt, och det är inte så ett normalt och vanligt liv ska levas. Men hur ska jag leva då?".

Jag fick chansen att prata med spökflickan, från just den korridoren.

Varför har vi byggt upp ett samhälle som vi inte klarar av att ta hand om? Vi vill hela tiden ha mer, men vi vägrar att ge. Vi vet att vi lever som parasiter, men vi blundar för det. Vi står alla med slutna ögon inför det faktumet som en dag kommer ta allt tillbaka, det som kommer ta våra liv, och göra till sitt. Precis så som vi en gång gjorde.

Du drar på din mun, du visar upp ett leende för alla runt omkring. För alla som vill se, för alla som är närvarande. Men jag ser det i dina ögon, jag känner det genom din kropp.

Det har skrivits om "Pojken med hålet i handen". Jag trodde den handlade om dej. För jag trodde du var något så nära en Gud. Men bland cigarettrök, fläckar av rödvin, och genom en kylig sensommarnatt när gatulysen lös upp våra falska ansikten, har jag fått veta att det inte är så.

Jag förstår nu vad jag sett i dina ögon, det jag känt genom din kropp. Jag ser inte det du ser, jag känner inte det du känner. Men jag ser på dej att du vet vad jag sett, att jag en gång sett genom dina ögon, att jag en gång känt genom din kropp.