Minusgrad

Regndroppar faller in genom ditt vidöppna fönster, och de landar på min solbrända panna. Jag tar ett hårdare tag om täcket och kryper närmre intill din kropp. Värmen från dej strålar in som behagliga elektriska chocker in i mej. Från dej, in i mina vener och mina artärer. Jag vill aldrig att det ska ta slut. För tar det slut, så brinner du och jag upp intrasslade i varandra, och kvar kommer bara askan finnas. Men vi, vi kommer fortfarande vara intrasslade precis som när vi levde.

 

Tänk att vi inte visste om att stjärnorna vakade över oss under sommarnätterna. Vi trodde vi gick under gatuljusen, när vi egentligen hade ett stjärnregn ovanför våra huvuden. Varför såg vi bara ner på en länge vandrad väg, när vi kunde låtit stjärnorna leda oss till den rätta vägen. Vägen som aldrig hade tagit oss till ett stup, som aldrig hade låtit oss falla.

 

Vi ska hinna med att skrika så högt, att det känns som tusen kvinhugg mot våra stämband. Vi ska skrika så högt att våra röster lämnar våra kroppar och blir nattens musik. Vi ska bli nattens musik, när alla band packat ihop sitt och ger sig vidare för att spela för andra trasiga själar. Aldrig ska det tystna inom oss. Vi ska lära oss att älska tusen knivhugg, vi ska lära oss att älska den smärta som alltid kommer sarga våra kroppar.

 

Ljuset från teven i ditt mörka rum, gör dej ful. Helljusen från andra bilar om nätterna, visar upp ditt sämsta jag. Men du är alltid ensam när du ser på teve i din vindsvåning, Du åker aldrig bil om nätterna tillsammans med någon annan. Sedan du blev ensam, kommer du att förbli ensam.

 

Ensam, sargad, uppbrunnen, vilseledd. Allting för att du missade stjärnregnet över dej.