664:an.


Tvåtusenfyrahundra sekunder.

664:an bland skog och landsbygd, genom de orter där små barn började växa upp en gång för längesen, men som sakta bryter ner sin ungdom nu.

En stark vind har blåst grus i mitt ansikte. En varm sol har fått mej att blunda. Minusgrader har fått min kropp att skaka i väntan på dej.


Bandkillen.


Flickan April.

Jag vill finnas i det regn som faller ner över din stad. Jag vill finnas i den vind som blåser i ditt hår. Jag vill kunna lämna dej och komma tillbaka om tio år, och fortfarande se mej själv i din blick.

Jag vill att varje gång du sluter dina ögon är det mitt ansikte du ser, och min värld du drömmer dej bort i. Jag önskar att varje andetag du andas skulle vara luften från mina lungor, och att du utan den skulle falla isär.

Jag ska alltid vara morgonsolen som skiner igenom dina persienner, som finner sin plats på din vägg rakt framför dej, vid sidan av alla mina brev jag skrivit.

Jag vill greppa tag om din hand, och gå med dej på vägar utan slut. Jag vill hellre blunda, än att hitta en väg ut. För ska jag fastna i tiden, ska jag fastna med dej.

Jag ska vara ljuset från stjärnorna som lyser upp din väg genom kalla nätter, och jag vill vara månen som lyser upp ditt ansikte under en mörk himmel, när tiden stannar dej.

Och jag har lovat mej själv att om jag förstör dej, ska jag förstöra mej.

RSS 2.0