Minusgrad

"Jag kände mej som ett spöke där i korridorerna, bland alla andra".

"Jag försökte ständigt få kontakt, men jag var osynlig för mänskligheten. Så vad skulle jag tillhöra? Inte dom andra. Jag gick inte på det viset de gick. Jag pratade inte så som dom, jag tittade inte någon i ögonen på deras vis.

Jag kände mej som en enstöring, en ensamvarg. Det blev jag. För jag kunde inte få mej själv att bli sedd. Att bli tagen på allvar, för jag var annorlunda, och annorlunda är onormalt. Och onormalt är fel. Fel är inte rätt, och det är inte så ett normalt och vanligt liv ska levas. Men hur ska jag leva då?".

Jag fick chansen att prata med spökflickan, från just den korridoren.