12.47

Vi sväljer ner det, vi sprutar ut det i våra ådror. Vi dansar igenom det, vi älskar igenom det. Allt runt omkring blir psykadeliskt, och det är våra problem vi blir ett med. Vi står vid livets kant, och vi leker som när vi var barn. Minns du hur det var? Suddigt med saker jag glömt , fast ändå så klart. Så suddigt som jag ser ditt rosiga ansikte nu, så blanka och rödsprängda som jag ser dina ögon nu, är något jag måste minnas. För ikväll är den sista. För en gång skall det för alla brista.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0