Minusgrad

Han stryker sin hand över hennes bleka kind, och genom hennes ljusa hår. Den luktar cigarett. Han lutar sig mot köksbordet, och julstjärnan som hänger i fönstret lyser upp hennes mörka ögon. Han vinglar till, och hon undrar när han kom hem nykter sist. Men hon kan inte minnas. Han trycker hennes huvud mot sitt bröst och lovar att det var sista gången. Han har doften av en annan kvinna på sin kropp. Han föser sina spruckna läppar mot hennes, han luktar sprit. Aldrig mer säger han, aldrig någonsin. Med dom orden sätter han sig på en stol, och drar henne med sig och sätter henne i sitt knä. Han svamlar om att det går bra nu för företaget. Det hade varit mycket att stå i, mycket arbete, därav sena kvällar. Men hon vet. Hon har alltid vetat. För han lovade.

 

Hon vänder bort huvudet från hans blick, och ifrågasätter. Han griper snabbt tag i hennes ansikte, och håller upp det framför sig och stirrar rakt in i hennes ögon. Hans blick har förändrats till en djup dal av ilska och misstro. Med kraft sänger han sin andra hand mot hennes kind. Inte en enda gång till. Han drar båda sina kalla händer genom hennes stripiga hår och tar tag, drar henne emot sig och släpper. Han lovade. Hon faller handlöst, och ligger alladeles stilla på golvet. Hon känner att hans blick vandrar över henne, fast hon blundar. Tårar rullar nerför hans kind, men inte nerför hennes. Hon har hört allting förut. Han ser hur hennes kropp förvandlats till en skala av färger. Fastän han lovade. Han sätter sig ner på golvet bredvid henne, och hans mörka hår faller ner över hans ansikte och tårarna blir diskreta. Han tar henne mjukt i sin famn, och hans tårar faller ner på hennes hals och rinner vidare nerför hennes bröst. Men de sköljer inte bort någon av skalans färger. "Ff...-förlåt! viskar han. Aldrig mer säger han, jag lovar. Hon svarar inte, även fast han skakar hennes kropp. Hon blundar fortfarande. Han börjar ruska henne och skrika åt henne. Men hon vaknar inte. Han tänker att det säkert är en hint för att hon ska få slippa konfrontationen, och det gör honom arg, så han tar tag i hennes axlar och skakar henne ännu mer, men det hjälper inte. Han börjar slå henne lite lätt i ansiktet men ingenting hjälper. Hur kan hon stå emot? Hur kan hon fortsätta låtsas och ta allting?

 

Han tar upp henne i sin famn och går ut ur köket med henne, och går in till badrummet. Han lägger henne i badkaret och sätter på vattnet. Det är kallt, precis som det är ute såhär års. Hon vaknar inte i alla fall. Han börjar inse att det är över nu, det är slut nu. Det finns ingenting kvar längre. Han granskar hennes kropp uppifrån och ner. Näsan är under vattenytan, och håret flyter omkring i vattnet. Han tycker att det är vackert på något sätt. Han stänger av vattnet och fortsätter att titta på henne ända tills vattnet blir alldeles stilla. Sedan rättar han till hennes ben så att de ligger raka i badkaret, och han lägger armarna längs med sidorna. Hennes läppar är fortfarande lite röda från det läppstiftet hon alltid brukade använda. Han har alltid tyckt om hur hon ser ut när hon blundar. Hennes ögonfransar är så långa, och hon ser så fridfull ut. Hon är den vackraste kvinnan han någonsin sett. Och hon är hans. Han tittar på henne en kort sekund till, sedan böjer han sig ner under vattnet och kysser hennes kalla läppar en sista gång. Han går ut ur badrummet och stänger dörren, och går in till köket igen. Han greppar sin whiskeyflaska och sveper det som finns kvar i den. Sedan släpper han den bara, och den faller mot golvet, går sönder och glaset sprider sig över nästan hela golvet. Han går ut ur köket och genom vardagsrummet som för en sekund väcker så många minnen inom honom. Han öppnar dörren ut till balkongen och stiger ut barfota i den isande snön. Han andas ut och ett stort rökmoln bildas framför honom. Han klättrar upp och ställer sig på räcket på åttonde våningen och tittar ut över staden, så som han kommer minnas den. Han rätar på sig, och sträcker ut sina båda armar i luften och han tycker att han känner sig fri. Han tar ett djupt andetag innan han låter sig faller ner mot den vita världen, och han ler.