Minusgrad

Vi ser berusade människor på gatorna där vi växt upp. De går som flygandes med sina armar utsträckta i den kyliga regnfyllda luften och lyfter sina huvuden upp mot skyn och blundar. "Älskar du mej nu?" kanske de tänker.

 

Vi pratar gamla minnen, dåtid och framtid, ambitioner. Rädsla och glädje. Om några år finns vi inte kvar, på platsen där vi växt upp. Då är det inte vi som vinglar hem i natten med våra armar utsträckta, blundandes, inte vi som känner oss oälskade och missförstådda.

 

Då kommer vi befinna oss i våra euforier vi skapat under kvällen och natten, vi kommer aldrig återvända till Ruta 1. Vi kommer inte sitta här och lyssna till ljudet av regnet, eller våra egna röster när vi skrålar med till svensk poesi. Vi kommer inte känna lukten av bensin, sommarregn eller känna varandras kroppsvärme när småtimmarna tränger in. Inte någon alls, någonting, ingen, allting, ingenting.

 

Aldrig en andra gång, midsommarnattsdröm.